funderingar

Varför kan det aldrig bli som man vill? Varför blir det aldrig att man tycker om varandra, istället för att man tycker om någon som inte tycker om än tillbaka, varför är det alltid så?

Eller är det bara jag som känner så? Är det bara jag som inte hittar den som inte tycker lika om mig som jag för honom? Det känns tragiskt för mig. Jag har ledsnat, efter 1½ år.. Jag är mer förhållande typen än singel typen, men ändå är jag singel efter 1½ år.. Beror det på mig eller att jag helt enkelt träffar fel killar? Känns ju som att man testat alla sorters killar i Hudik, och alla "leker", jag är så JÄVLA trött på lekar så det är inte sant.

Jag har gett upp allt inom kärlek känns det som, förutom kärleken till mina vänner, annars är det helt tomt. Vad är det som har orsakat det egentligen? Fast jag vet mycket väl vad det är, men jag tänker inte säga det här, mina närmsta vänner vet, och det är bara dom som behöver veta. Jag vet ännu mer detaljerat än vad dom vet, ingen vet så mycket som jag vet om vad jag känner om just det här. Men så kommer det vara, jag får vänja mig vid att det kommer vara såhär.

I dagsläget ser jag inte ens någon pojkvän vid min sida, för jag ser verkligen inte att jag inte kan träffa någon, jag är för rädd. Killar jag verkligen tyckt om har bara lekt, och jag har blivit sårad. Jag "höll på" med en kille som jag inte alls trodde va så, och fann "hoppet" igen, men det visade sig att han va som ALLA ANDRA killar, så jag förlorade hoppet på riktigt och har inte hittat tillbaka än.

När vet man att man hittat tillbaka och vågar satsa igen utan att man tänker på att "han kan vara en sån som leker" eller att "han kan vara en som utnyttjar för att ligga?" Ganska mycket olika saker, fast ändå ganska lika.

När vet man att man kan våga satsa på den man träffar? Jag vet ärligt talat inte om jag vågar satsa på någon nu, jag ser min framtid som singel, längtan på att ett under ska ske, men inget händer. Jag vill inte vara singel i min framtid.

När vet man?!